Fysikens dag...

Idag lade jag psyket åt sidan och jobbade med fysiken. Kan vara skönt att vila hjärnan lite ibland, den går ju oftast på högvarv. Jag säger som ens tjatiga föräldrar (förlåt) sa med den snärtiga meningen; Man har faktiskt bara ett huvud, så använd cykelhjälm. Uppenbarligen hade jag inte så mkt i huvudet då jag iallafall tog av hjälmen och stoppade den i väskan så fort jag kom runt husknuten. Provade även att bädda ner den i sängen, M upptäckte det. Gömde den i garderoben, M upptäckte det. Gömde den under en buske i vändzonen, M upptäckte inte det. Därav blev det den långsiktiga lösningen. Men nu var ju inte tanken att jag skulle berätta om mina hjälmvanor, ursäkta mig. Så åter till fysiken...

Efter morgonrutinerna bestämde jag mig för att ha en liten tävling, mot mig själv så klart, de andra sysslade med annat. Det gick iallafall ut på att spåna stallet på så kort tid som möjligt. Hörlurarna i, volymen på högsta, klara, färdiga, spåna! Om jag inte minns helt fel blev det 14skottkärror på drygt 13 minuter, men då drog jag av lite tid för att S pratade med mig plus att jag förberett bland spånen. Är mäkta imponerad över min insats. Efter detta följde uppdrag: utplåna lövepidemin som härjar runt stallet. jag ska inte sticka under stolen med att jag stundtals gånger kände uppgiften som övermäktig och för att slippa lida skulle jag försöka svälja krattan och svimma i en mjuk lövhög. Men jag bet ihop, genomförde uppdraget. Och så vackert det blev!

Tänkte vara hurtig och ta en kvällspromenad. Allt gick enligt planerna och jag njöt av kvällsluften.. Sen ringde mamma.. Hon upplyser mig om att det är mörkt ute och att det finns konstiga människor. Berättar även om ett överfall mot en gammal dam i Hässleholm, inte nog med att de slog ner henne, de tog hennes pizza hon var på väg hem för att äta. Summan av detta samtal blir självklart att jag blir mörkrädd och vågar knappt gå hem, mamma blir stissig och ber mig ringa när jag kommer hem. Jag ser konstiga människor i varje buske, tror mig även se en apa i ett träd vid ett tillfälle (..det kanske jag inte skulle berätta?). Efter pratat med mamma ringde jag m som tryggt pratade mig hem, och dessutom påminde om cityakuten, som jag lustigt nog hade glömt. Men detta är så typiskt mig och min mamma, att vi inte lär oss. Sådan mor sådan dotter. Sådan dotter sådan mor.

Dagen negativa: Jag blev biten av en häst. Jag hatar att bli biten.

Dagens positiva: Det var Cityakuten. Jag älskar Cityakuten.

Imorgon har jag sovmorgon. Alltid en fröjd, är det något jag kan så är det sova!!

Credo quia absurdum ~ Jag tror emedan det är orimligt. Cecilia.