När väckarklockan ringer...

Morgonbestyr har aldrig varit min grej. Man kan ju tro med det jobbet jag har att jag gillar tidiga morgnar, det stämmer inte. Min kropp är stel, mitt humör är i båtten, ögonen är grusiga och hela världen är emot mig. Just den känslan jag ibland känner om morgonen har jag funnit i den bok jag just nu läser, "När Lucy Sullivan skulle gifta sig". Läs och njut om en vanlig vardagsmorgon i Cillas/Lucy Sullivans liv:

Jag trevade tills jag hittade snooze-knappen, och utverkade ytterligare fem minuters skuldtyngd sömn. Jag skulle gett vad som helst för att slippa gå upp. Ligga kvar i sängen en stund, halvsova och förstrött tänka igenom de olika självmordsmetoderna som stod till buds, för de verkade betydligt mer lockande än att gå upp.
Jag hade lekt med tanken att begå självmord otaliga gånger, konstigt nog oftast vardagsmorgnar - men hade för längesedan insett att moderna lägenheter inte är utrustade för sånt. Inga läskflaskor med ogräsmedel, inga rep, inte ett enda jordbruksredskap. Man borde inte ha varit så pessimistiskt - man kan bara man vill, heter det ju. Men om jag å andra sidan inte varit så pessimistisk hade jag inte velat ta livet av mig och då skulle där inte varit något att diskutera.
Jag gick igenom de möjligheter som stod till buds.
Jag skulle kunna ta en överdos med värktabletter. Me jag var ganska säker på att det inte funkade, åtminstone inte i mitt fall, för ett par gånger när jag varit riktigt bakis hade jag tagit omkring tolv tabletter utan ens bli sömnig, än mindre dö.
Att kvävas under en kudde verkade inte allt för motbjudande. Ett ganska trevligt, stillsamt sätt att lämna in, och det hade dessutom fördelen att jag slapp gå upp. Men det var med det som med konstsim - ganska meningslös om man försökte på egen hand.
Fast igentligen visste jag att jag inte alls ville ta livet av mig - att ta sitt eget liv är mot naturen.
Det är också tämligen besvärligt.
Att begå självmord är ett krångligt, krävande företag som ofta är förenat med besök i järnaffärer. Och om man har lyckats kravla sig upp ur sängen och gå ner till handelsträdgården eller färghandeln är det värsta redan över och man kan lika gärna gå till jobbet.
Nej, jag ville inte ta livet av mig. Men från att inte vilja ta livet av sig till att vilja gå upp var steget långt.

Credo certe ne cras ~ Jag tror säkert att det inte finns någon morgondag. Cecilia