Tomrummet blir kvar.

Igår morse lämnade en underbar människa oss. En underbar vän och klasskamrat.
Jag finner inte ord för hur orättvist livet kan vara, men jag hoppas du har det bättre nu.
Du kommer alltid att saknas oss!

Christoffer Bergelin

27 augusti 1988 - 21 november 2008.

Cum propis suis alis volat ~ Han flyger på sina egna vingar. Cecilia

Veckan i Tyskland

Ligger efter med mina uppdateringar. Var för ett tag sen en vecka i Tyskland på tävlingar, närmare i Hannover. Med på resan var mina tre stjärnor.

CL inledde våran tävlingshelg med att vinna sin första klass. Strålande! Därefter var det lite stolpe ut, hästarna var duktiga men marginalerna var på fel sida. Dock avslutade A tävlingarna med att bli trea i grand prixen. Strålande även det och hemfärden kändes otroligt lätt.
För övrigt var det en fin och välorganiserad tävling. På sådana tävlingar är det lätt att vara hästskötare.

En av mina själsfränder befann sig på tävlingen, nämligen J. Som vanligt när jag är iblandad skedde ett par små missöden. Höjdpunkten var när J skulle gå på toa och jag satt utanför och väntade. Övertrötta som vi var hade skämten en relativit låg nivå och innehöll även lite danssteg och konstiga läten. Medan jag sitter utanför och roas som aldrig för kommer det en tjej ut från dörren brevid Js. Hon väntar på att J toalett ska bli ledig, detta är dock inte J medveten om utan hon fortsätter sin egentligen ganska pinsamma utläggning. Hela situationen är så rolig och efter en liten stund ligger jag dubbelvikt och skrattar. När J kommer uthoppandes från toan och ser den andra tjejen ser hon förlägen ut vilket gör det hela ännu roligare. Men när det visar sig att tjejen är !svensk! och säger: "Ha en fortsatt bra kväll tjejer.", med ett leende på läpparna var det kört. Jag och J skulle inte bli människor på hela kvällen.
Det hela blev inte bättre av att vi mötte Js chef och hans kompisar som trodde vi druckit lite för mycket whiskey och vi skulle förklara att vi bara druckit cola light men var väldigt trötta.

Självklart fick även jag till det. Jag och J stod vid framridningen och snackade lite. Vi pratade om en väldigt rolig amatör som var där och tävlade. Jag observerade inte att Js chefs kompis stod bredvid oss (ja just det.. samma kompis som trodde vi druckit för mycket whiskey), utan drog ett urkasst skämt på engelska. Och då menar jag verkligen urkasst, så Js reaktion med asgarv kom som en chock för mig. Tills jag förstod att det inte var skämtet i sig hon skrattade åt utan hennes chef kompis reaktion när jag drog mitt apdåliga skämt.
Så vad har vi lärt oss av detta Cilla? Jo, engelska är ett språk många förstår, därför ska man vara aktsam med vad man säger, annars kan man lätt skämma ut sig.

Det enda negativa med denna tävling har varit framhoppningen och den tyska matkulturen. Tyska framhoppningar är helt hopplösa. Haha där fick jag till det. Men det stämmer, var man inte riktigt barsk som blev framhoppningarna hopp-lösa. Måltiderna var otroligt aptit-lösa.

Men i det stora hela har Hannover varit jätteroligt och dit åker jag gärna igen!!

Sine cura ~ Utan bekymmer. Cecilia

Bilderna som talar för sig själva

Hittade bilder från våran flyingeresa. Självklart ska ni få ta del av dessa...


E har alltid haft ett speciellt band till hästar.

På promenad mot banan.

D leker med vårt kedjegrimskaft. Han sysselsätter sig själv.

Om man lutar sig mycket framåt på våran kära moppe...

...så uppnår den maxhastighet 14km/h. Inte illa alls.
Erkänn att jag gör mig med moppe!

Sötnosar x3Vi hade en riktig kärleksscen i stallet.. snart kommer frieriet..
E och M on tour...

Glad som en lärka försöker jag träffa in mulen för att ge en puss... ...det går sådär...

Jag lovar att våra ögon var minst lika suddiga som kameralinsens denna morgon.

Vi har försökt lära dom att inte äta på vår maskot.

Bästa vänner. Och söta som få.

Findus tar en powernapp.

Slagna som hjältar och sovandes som grisar for vi efter knappt en vecka hemåt igen..

Snipp snapp snut så var sagan slut.


Sumus quod sumus ~ Vi är vilka vi är. Cecilia

Gossip

Hittade, i min underbara bok, en strålande liknelse mellan skvaller och McDonalds. Läs och njut.

"Att skvallra var som ett McDonald´sbesök för själen. Omöjligt att motstå för stunden, men efteråt kände jag mig alltid äcklad. Och efter tio minuter var jag hungrig igen."

--------------------->

Os magna sonatorum ~ Munnen ska tala stora ord. Cecilia

Detta är jag

Alltså, för er som inte känner mig följer nedan en liten presentation om mig om mitt liv. Förmodligen har jag misslyckats, det är skittråkigt och ni somnar halvvägs. Men om så är fallet så är det ändå jag som gjort den och jag är ju inte roligare än jag är. Tänk vad konsigt det hade varit om jag var roligare än jag igentligen var..

Namn: Cecilia "Cilla" "Cicci" Göthesson
Ålder: 20, känner mig en inte dag yngre eller äldre.
Längd: 172cm, dvs för lång för att vara kort och för kort för att vara riktigt lång.
Bor: Är för tillfället stationerad i Varberg. Annars är det metropolen Hässleholm.
Hårfärg: De flesta kallar mig för blond.
Ögonfärg: Är säker på att de är gröna, ändå kallar de mig för blåögd!? Konstigt.
Läser: Det mesta, men oftast böcker.
Favoritserie: OC, Cityakuten. Som sagt bara djupa och känslomässiga serier.
(O)favoritserie: Plus. Tycker faktiskt inte Sverker är så fyndig som han själv tycker.
Favoritmat: Pannkakor och efterrätt.
Civilstatus: Singel. Har funderat på att anmäla till bonde söker fru, men jag är ju ingen bonde och jag vill inte ha någon fru.
IQ: Tillräckligt för att ta mig igenom vardagen. Blir nog inte någon professor.
Yrke: Hästskötare.
Favoritdjur: Får nog bli häst.
Humor: Dålig.
Svaga sidor: morgonhumör, lokalsinne och prata innan jag tänker.
Starka sidor: Att vara förvirrad på ett organiserat sätt. Inte många som kan det faktiskt.
Ovanor: Är ofta klumpig och slår mig. Aldrig med flit, men det gör ont ändå, nästan mer ont.

Hodie mihi, cras tibi ~ Idag mig, imorgon dig. Cecilia

Ciao

Jag är på väg till Italien. Därför kommer bloggen ligga under is. Är åter om en vecka, eller två.
Försök uthärda!

När väckarklockan ringer...

Morgonbestyr har aldrig varit min grej. Man kan ju tro med det jobbet jag har att jag gillar tidiga morgnar, det stämmer inte. Min kropp är stel, mitt humör är i båtten, ögonen är grusiga och hela världen är emot mig. Just den känslan jag ibland känner om morgonen har jag funnit i den bok jag just nu läser, "När Lucy Sullivan skulle gifta sig". Läs och njut om en vanlig vardagsmorgon i Cillas/Lucy Sullivans liv:

Jag trevade tills jag hittade snooze-knappen, och utverkade ytterligare fem minuters skuldtyngd sömn. Jag skulle gett vad som helst för att slippa gå upp. Ligga kvar i sängen en stund, halvsova och förstrött tänka igenom de olika självmordsmetoderna som stod till buds, för de verkade betydligt mer lockande än att gå upp.
Jag hade lekt med tanken att begå självmord otaliga gånger, konstigt nog oftast vardagsmorgnar - men hade för längesedan insett att moderna lägenheter inte är utrustade för sånt. Inga läskflaskor med ogräsmedel, inga rep, inte ett enda jordbruksredskap. Man borde inte ha varit så pessimistiskt - man kan bara man vill, heter det ju. Men om jag å andra sidan inte varit så pessimistisk hade jag inte velat ta livet av mig och då skulle där inte varit något att diskutera.
Jag gick igenom de möjligheter som stod till buds.
Jag skulle kunna ta en överdos med värktabletter. Me jag var ganska säker på att det inte funkade, åtminstone inte i mitt fall, för ett par gånger när jag varit riktigt bakis hade jag tagit omkring tolv tabletter utan ens bli sömnig, än mindre dö.
Att kvävas under en kudde verkade inte allt för motbjudande. Ett ganska trevligt, stillsamt sätt att lämna in, och det hade dessutom fördelen att jag slapp gå upp. Men det var med det som med konstsim - ganska meningslös om man försökte på egen hand.
Fast igentligen visste jag att jag inte alls ville ta livet av mig - att ta sitt eget liv är mot naturen.
Det är också tämligen besvärligt.
Att begå självmord är ett krångligt, krävande företag som ofta är förenat med besök i järnaffärer. Och om man har lyckats kravla sig upp ur sängen och gå ner till handelsträdgården eller färghandeln är det värsta redan över och man kan lika gärna gå till jobbet.
Nej, jag ville inte ta livet av mig. Men från att inte vilja ta livet av sig till att vilja gå upp var steget långt.

Credo certe ne cras ~ Jag tror säkert att det inte finns någon morgondag. Cecilia