Efter en vecka i Belgien.

Jag har återuppstått ifrån de döda, eller rättare sagt från en vecka i Belgien, närmare Moorsele. Tävlingarna har gått bra och hästarna har skött sig utmärkt, speciellt lille A som blev trea i den stora grand prix. Var spyfärdig av nervositet när han gick in i omhoppningen. Har även insett att jag (mot min egen vilja) kommer att bli en sån där mormor som sitter och bölar i kyrkan när barnbarnet sjunger den blomstertid nu kommer. När A hade hoppat klart omhoppningen och gjorde sina glädjeskutt kom jag på mig själv med att stå helt tårögd, vågade inte blinka. I denna stund stod det klart för mig, jag kommer bli en gråtande mormor. Jaja förmodligen är det ett tag till innan jag behöver tänka på det.

Har funnit två själsfränder på tävlingen som har samma ironiska och ofta långsökta humor som jag, och vi har skrattat och skrattat.. Huvudämnet för våra intressanta diskussioner har varit vår barndom med allt där till så som att fråga chans, discon i gympasalen, lapparna med ja, nej eller kanske, fiskedam. Det är inte klokt vad man fick göra roliga saker när man var liten, och ändå ville man inget hellre än att bli stor då. Och när man är stor vill man bli liten igen. Aldrig är man då nöjd, men det gäller att ha acceptans, vara här och nu!

Jag hade oturen att tajma två stycken framhoppningar tillsammans med en tjock tysk som förmodligen hade problem med väderspänningar. Min position var snett bakom denna man som plötsligt släppte sig en brakfis, och jag kan svära på att jag kände luftdraget. Han gjorde inte en min, däremot ville jag sjunka under jorden på hans bekostnad. Efter en liten stund kom det en liten smygare, och inte en min då heller. När jag dagen efter såg att den tjocka tysken stod på framhoppningen log jag lite för mig själv, men efter tio minuter när han upprepat gårdagens procedur tyckte jag inte alls det var roligt längre, jag tyckte det luktade illa och konstaterade att han måste ha problem med magen!

Jag har under denna vecka insett att solen inte alltid skiner på Cilla. Det har regnat, regnat och åter igen regnat. Detta ledde till att stallarna blev väldigt blöta. Jag hade flertalet livliga diskussioner med spånmannen som inte ansåg att han kunde skänka bort spånbalar, han pratade franska och jag engelska, lovande utgångsläge. För att göra en lång historia kort slutade allt med att jag lyckades sno åt mig 12st spånbalar. Hämnden är ljuv.


Vägen till Moorsele var spännande. S skulle komma ner senare så jag, hästarna och en hästägare till chaufför begav oss mot Belgien. Det sista S sa till mig var "Här Cilla, du får ansvaret för kartläsningen", just då vågade jag inte erkänna att jag inte visste upp eller ner på en karta, utan jag svalde, tog ett djupt andetag och försökte tänka positiva tankar. Jag ska inte säga att det gick felfritt men vi kom fram och jag var mäkta stolt över mig själv!
Vägen hem gick desto värre då de hade stängt av en del på motorvägen. Vi satt och köade i fem och en halv timme, vilket ledde till att vi inte kunde köra hela vägen hem den dagen utan fick göra ytterligare en övernattning i Hamburg. Dock fyllde jag hela bilfärden hem med OC och grubblerier. Ingen idé att stressa i lastbilen, jag kommer fram när jag gör det. Men idag vid lunch anlände jag åter igen till varberg! Alltid skönt att komma hem, fast för tillfället känns hemma som borta, det lät lite vimsigt, men när jag är borta känns det som hemma. Fast nu när jag är hemma känns det med som hemma, okej, jag sätter punkt.

Moster K blev min stora räddning då hon spelade in säsongsstarten av Cityakuten. Så nu ikväll har vi haft myskväll och tittat på denna underbara serie. Jag är som i trans.

Jag har dragit på mig en rejäl förkylning och nu är jag väldigt trött. Sov gott kära ni!

Necessitati parendum est ~ Man måste lyda nödvändigheten. Cecilia